Igår, det vill säga måndagen den 14 december, beslutade kommunfullmäktige i Eslöv att anta ett Markanvisningsavtal för Flygstaden.
Och vad är nu det? Jo en överenskommelse mellan kommunen och företaget Farstorp med dess ägare Bo Håkansson om att Fartorp köper 83 000 m2 mark för 15 miljoner kronor. Bolaget ska exploatera området till ett väl fungerande handelsområde där målsättningen är att öka handelsutbudet i kommunen.
Kommunen ska, stå förutom kostnaderna för planläggning av området, även bekosta cykelväg, ombyggnad av rondell etc. Kostnaden för detta beräknas motsvara intäkten för försäljningen det vill säga 15 miljoner.
Jag har ingenting emot exploatören. Jag vet ingenting om honom eller hans företag och jag utgår ifrån att han har goda avsikter med sitt köp av marken. Men jag tycker att hela handläggningen luktar. Första planlägger kommunen kommunal mark för en viss företagares räkning och sedan får företaget köpa marken utan att något annat företag haft chansen. Jag anser att kommunen måste ta fram principer för denna typ av ärenden. Det är viktigt att alla företagare behandlas lika.
För mig är det helt oacceptabelt att kommunen säljer mark utan att på något sätt garantera att projektet kommer att genomföras. Jag ser ingen anledning att ta någon onödig risk och jag har svårt att förstå kommunalrådets påstående att jag inte har någon framtidstro. Min framtidstro baseras dock inte på god tro utan jag vill i så stor omfattning som möjligt se till att de skattepengar vi fått att förvalta används så effektivt som möjligt.
Det finns ett sätt att minimera risken, nämligen genom att komplettera avtalet. Därmed tar vi bort risken för kommunen utan kostnad, vad har vi som politiker för rätt att avstå från det?
Skulle kommunalrådet Cecilia Lind (S) resonera likadant med sina egna pengar?
Eftersom kommunens investering kommer att bli i samma storleksordning som köpeskillingen så motsvarar det 500: - per invånare och jag tycker att det är vårt ansvar att se till att Eslövsborna får valuta för den femhundringen. Exploatören kan ju ha hur goda intentioner som helst men det kan ändå gå åt skogen. Anta att han drabbas av stora förluster på andra håll och därför inte har råd att genomföra projektet.
Om exploatören inte har råd eller bara vägrar bygga. Vad gör vi då? Vi har redan investerat pengar. Vi kommer att vara ganska pressade och vill undvika ett fiasko efter att ha byggt cykelbanor och annat rakt ut i spenaten i hopp om att det snart skulle stå ett flott köpcenter där.
Det är detta jag vill förhindra att det händer. Och händer det ska vi åtminstone inte göra någon ekonomisk förlust. Man till exempel skriva in att köpet ska återgå om ingenting händer inom utsatt tid, eller möjligtvis en straffavgift vid försenad byggnation.
Även om jag var rätt ensam i kommunfullmäktige i mina tvivel om avtalets förträfflighet yrkade jag återremiss.
Skånskan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar