torsdag 21 maj 2009

Lite förskjutningar i attityderna, måhända?

På sistone har vi drabbats av så mycket integritetshotande lagar och lagförslag, så jag tror minsann att vi alla har förskjutit våra värderingar en smula. Många, inklusive jag själv, betecknade 138:an som en framgång. Och det är det ju, på ett relativt plan. Men att däremot anse 138:an som en framgång i absoluta termer kan man knappast göra med hederligheten i behåll.
 
För det första; Vi har rätt att vara ifred från statens och näringslivets övervakningar. Nej vi behöver inte motivera varför. Så länge man inte begår brott så ska ingen slentrianmässig övervakning ske. Jag kan tänka mig vissa undantag, tex kameraövervakning på helt offentliga platser där många brott annars riskerar att ske. Att övervaka byggnader, tex skolor efter skoltid har jag heller inga större problem med.
 
För det andra; Internet är en del av vårt samhälleliga infrastruktur. Man borde väl ALDRIG, helt oavsett vad man än tar sig för, bli avstängd från att använda internet!? Begår man ett brott så får man väl betala böter eller tom sitta på kåken, men att bli avstängd? Vilket pucko kan stå bakom en sådan idé?
 
Du misshandlar nån på en krog: Avstängd från att gå på någon krog eller restaurang-etablissemang
Du kör åt helvete för fort: Avstängd från att åka med i en bil överhuvudtaget
Du hotar nån över telefon: Avstängd från att ha ett telefonabonnemang
Du säljer stöldgods via tidningsannonser: Avstängd från att köpa eller inneha alla former av tidningar
Du fildelar: Avstängd från internet
 
Jag har ägnat en hel del tankekraft på att försöka förstå hur mina meningsmotståndare, som ibland betecknar sig liberaler, resonerar när det gäller integritetsfrågan. Några möjliga alternativ har dykt upp i huvudet:
 
1. Bristfällig eller helt avsaknad av logisk analys: Man förstår helt enkelt inte hur ett mer totalitärt överförmyndarsamhälle skulle kunna ha negativ påverkan på demokrati och individens frihet.
 
2. Staten är god, syftet är gott, respektive rent mjöl i påsen-dogmen: I sin logiska analys har man kommit fram till att den negativa effekt pga statens och företagens kontroll av oskyldiga medborgare uppvägs av den stora fördel det har för rättskipning och terroristbekämpning.
 
3. En ulv i fårakläder: Partistyrelsen i de liberala partierna har blivit infiltrerade av människor som inte alls har ett frihetligt och liberalt samhälle för ögonen.
 
Alternativ #1 har jag själv erfarit i mina diskussioner med andra. Ofta handlar det om människor som, trots att de har levt under kalla kriget, trots att de har väldigt goda kunskaper om med vilka metoder människor förtrycks i andra länder inte ännu knytit ihop säcken. Det är lätt att misstänka skrala fattningsgåvor, men jag tror mest att det beror på en underutvecklad fantasi. 
 
Alternativ #2 står för en mer genomtänkt strategi. Nu när vi har tagit oss igenom IB-affärer, FRA, skotten i Ådalen, baltutlämningen, tvångssteriliseringen, Ebbe Carlsson-affären med mera, så finns det ingen risk att dylikt skulle kunna upprepas. Denna analys förutsätter förstås att en svensk riksdag aldrig nånsin mer kommer besättas av korrupta/lömska politiker eller partier med grumliga motiv.
 
Alternativ #3 kan väl aldrig hända, eller?
 
Det fjärde alternativet är så uppenbart så jag inte ens listar det bland de andra. Det är ju förstås att jag har helt fel och betraktas som en erbarmelig konspirationsteoretiker av alla normalbegåvade. Och det vore ju synd, för då har jag ansträngt mig med att skriva det här inlägget helt i onödan när jag kunde lagt kulörta pärlplattor istället.



Bloggen Bent utmanar till uppsatsskrivning om hur media förlorar sin demokratiska roll som inte granskar integritetspolitiken. Det här är mina två cent: 

Media skriver om sånt som säljer lösnummer, vilket inte enbart är ett utslag av profithunger. De skriver om saker som engagerar människor, vilket av många intellektuella kanske anser vara skräp-journalistik. Visst, det kanske ligger nåt i det, men trots vårt lands relativa kunskaps- och utbildningsnivå så är det just detta som efterfrågas av läsarna. 

Björn på bloggen Bent, Farmor Gun, undertecknad och många andra brinner för integritetsfrågorna - men låt oss inse att en majoritet av svenska folket ger blanka fan i våra konspirationsteorier. Hade vi varit ett förtryckt folk, så hade vi nog fått med några fler i båten. Men nu är vi inte det, vi bara RISKERAR att bli det. Det blir inga kioskvältare av den anledningen. 

Massmedia kommer att granska makten - men bara så länge, och till den nivå när det fortfarande engagerar läsarna. Vi har sett det i USA - i stort sett ingen kritiserade Bush för "The patriot act", kriget mot "the axis of evil", Guantanamo-fångarnas behandling osv innan vinden började vända för presidenten. Då blev det helt plötsligt opportunt att göra den typen av granskningar, och presidenten föll som en gråsten i popularitetsmätningarna. Den tredje statsmakten fungerade när folket efterfrågade en kritisk granskning, inte förr.

Så vilka är vi att hävda tolkningsföreträde egentligen? Vet vi mer än andra, har vi insett nåt som få andra ser? Vissa är intresserade av agility, andra av integritet. Eller är vi möjligtvis bara självgoda typer som försöker kleta på våra medmänniskor med mörka tankar?

Vilket ansvar har vi, om vi menar allvar med att förändra attityder hos våra regeringsfähiga? Är det utomparlamentariska metoder, mailbombning av riksdagsledamöter, demonstrationer som är den rätta vägen? Eller är det att genom ett befintligt eller nystartat politiskt parti verka för att på sikt förändra de för närvarande förhärskande ståndpunkterna? 

Att vara partipolitiskt obunden debattör - hur vasst är detta verktyg i förhållande till att ta plats i partierna och driva debatten internt? Se det som en uppsatsutmaning.

 

4 kommentarer:

  1. Daniel. Alla tänkbara alternativ är just tänkbara. Dvs gälla för olika människor, även för folkpartister som (trots det!) kallar sig för liberaler.

    Även om man egentligen inte vill att något av dessa alternativ ska kunna passa på upplysta, ärliga människor som säger sig tro på liberal demokrati.

    SvaraRadera
  2. Roligt se dig tillbaka på "banan". Att vara "slaven på triumfvagnen" inom ett parti eller att gå ut i "friska luften" och finna andra fritänkare att utbyta tankar med samt försöka väcka till eftertanke och debatt, kan vara egalt - det viktiga är att det finns människor som står upp för sådant som antas vara ointressant. Min bild är att många anser det vara så självklart att riksdagen skyddar våra demokratiska fri- och rättigheter att de inte vill tro att det är så illa att vi går mot en allmän trålning av all trafik på nätet och kartläggning genom sociogram. Hade jag inte varit trovärdig i andras ögon sedan tidigare hade jag avfärdats som en "stolle".

    SvaraRadera
  3. Vad gäller #3 så är det ju knappast politikerna själva som initierar lagstiftningen. Ideerna om integritetskränkningar kommer ofta utifrån, från de som vill göra intrången. Det må vara FRAs jurister och allierade tjänstemän på försvarsdepartementet, eller upphovsrättsindustrins privatspanare Antipiratbyrån. Men inte politikerna.

    Det som saknas är en inompolitisk motvikt - någon som förklarar för våra politiker varför förslagen är förkastliga.

    Jag röstar på piratpartiet i detta syfte - att få personer med djup förståelse för problemen IN I politiken. Det har vi inte idag.

    SvaraRadera
  4. Din utmaning skaver! Men det får anstå ett tag. Just nu känner jag starkt för att visa mitt missnöje och har bestämt mig för att rösta på Piratpartiet, sedan får vi se.

    SvaraRadera